
1977. I England fick punken sitt genombrott. 70-talets mastodontband med sina arenakonserter framstod plötsligt som tungfotade dinosaurier. Rocken skulle istället spelas på små ställen, med små medel men med stora och gärna obscena gester. De små skivbolagen gav ut mängder med singlar och de stora bolagen signade allt som andades punk.
I Sverige? Här hände ingenting.
Här dominerade discon. Rockscenen bestod av proggband som blandade musik och politik och det stora hatobjektet var popfenomenet Abba.
Men det fanns en fattade: journalisten Mats Olsson på Expressen. Han hyllade band som Ramones och Sex Pistols. Jag och brorsan Peter slukade hans skriverier.
Jag gillade Creedence Clearwater Revival, Slade, Deep Purple och Status Quo. Men de spelade inte tillräckligt snabbt eller ösigt för att tillfredsställa mig. Så när jag genom Olsson våren 1977 blev medveten om att det svepte fram något över England som kallades punkvåg med band som spelade vansinnigt snabbt, hårt och vildsint blev jag verkligt intresserad. Och punkens budskap: ”du kan själv, våga, skit i konventionerna” var också tilltalade för en pojke med ambitioner att en dag själv spela i ett band.
Jag och brorsan köpte alla punkskivor vi kom över. Genom engelska musiktidningar som NME och Melody Maker fick vi bra koll på utbudet. Skivorna med banden som låg på större bolag gick att få tag på i vanliga skivaffärer. Ville vi få tag på banden på mindre bolagen var vi hänvisade till olika importfirmor som sålde på postorder.
Sex Pistols
Olssons hyllande av Sex Pistols gjorde att vi blev medvetna om deras Sverigeturné. Så när de spelade på puben 42:an i Jönköping 17 juli 1977 var vi där. Men det var nära att vi missade dem. Vi hade med oss 62 eller 63 kronor kronor och bestämde att om det kostade mer än 30 kronor per person i entré så skulle vi inte gå in. Vi spelade flipperspel på den närbelägna spelhallen för de där 2-3 kronorna. Och sedan visade det sig att entrén var just 30 kronor (tackar gud för detta- tänk om vi inte gått in…jag hade grämt mig till min död).
Vi hade inga pengar till att betala den obligatoriska garderob (nån snäll kille betalade de 50 ören åt oss) eller köpa något att dricka i den varma lokalen. Vi satt där och väntade och väntade. Personal bar in bricka efter bricka fyllda med ölsejdlar bakom scenen. Mixerkillen, var det Malcom McLaren?, slet av ärmarna på sin t-shirt. Av leda eller för att imponera, var svårt att avgöra. 5 minuter innan Pistols skulle börja spela blev lokalen bombhotad och vi fick gå ut. Efter det att lokalen genomsökts släpptes vi in igen. Vi hamnade nära scenen.

Så äntligen stod Rotten, Cook, Jones och Vicious på scenen. Bleka som spöken. Med uttråkade ansiktsuttryck. Men när Rotten började sjunga utstrålade han en primitiv energi och utstrålning som var omöjlig att undgå. Sid spottade in i väggen och tittade sedan ut i publiken för att se om det hade någon effekt. Det hade det inte. Det kändes väldigt tillgjort.
Det var mycket tydligt att de här unga männen kom från en annan plats på jorden. Nu var det ju egentligen bara från andra sidan Nordsjön, men jag upplevde dem genom sin attityd och utseende som mycket främmande jämfört med alla andra vuxna jag tidigare mött.
Ljudet var urkasst. Jag hörde bara bara gitarr och lite sång genom PA:t som bestod av två staplar Malmberghögtalare. Jag upplevde volymen som vansinnigt hög men enligt Mats Danielsson i Crut, som också var där, var det inte alls så högt. Sannolikt var mina öron bara ovana vid livemusik.
Även om jag vara besviken på konserten, jag kände bara igen God save the queen- det var den enda singel som släppts i Sverige, spädde den på min längtan att själv börja spela i band.
En våg av ny musik

På hösten spelade Ultravox i ED- gymnasiets aula. Mycket imponerande konsert på grund av häftigt ljus och fantastiskt bra högt ljud. Kan tyckas lite konstigt att jag både uppskattade Roxy Music-influerade Ultravox och Pistols, men kanske måste jag delvis tacka Mats Olsson för detta. Han uppskattade också den så Nya Vågen/the New Wave som följde med punken.
New Wave är ett ganska svårdefinierat musikaliskt begrepp. Det omfattade såväl Ultravox som boggiebaserade band som Motors och Graham Parker & the Rumours, kommersiella Blondie, poppunkarna Vibrators, starkt gitarrdominerade Television, Australienska garagerockarna The Saints och många andra.
Band som The Clash (vad vi i Tant Brun kom att älska dem) öppnade också mina öron för reggean och andra eminenta punkband som Stiff Little Fingers och mina absoluta favoriter bland de okända banden, The Ruts, hängde på.
Formerna var inte så viktiga för mig, det viktiga var att det lät nytt. Och naturligtvis skulle banden gärna spela i ett högt tempo.
Villaungar och lägenhetsungar

Jag bodde på Ekhagen. En relativt välmående förort mellan Jönköping och Huskvarna. Om du åkt på E 4:an har du kanske noterat några höghus svepa förbi utanför fönstret i närheten av köpcentrumet A6. Ekhagen är mest känt för att här bodde ABBA-medlemmen Agnetha Fältskog.
Ekhagen är delat av en djup dal. På östra sidan dalen bor man i lägenhet, på västra i villa. Jag var ”villaunge” vilket naturligtvis uppfattades som lite ”finare” än än att bo i lägenhet. Jag upplevde mig dock inte som finare, möjligtvis kände jag mig speciell.
Jag hade spelat akustisk gitarr i den kommunala musikskolans regi sedan tredje klass, men det gick inget vidare. Jag var inte motiverad till att spela melodier som Fjäril vinga syns på Haga, men när jag bad min äldre gitarrlärare att lära mig rocklåtar skakade han bara på huvudet. Han var en snäll lärare men hans inställning gjorde mig till en usel elev.

En dag blev jag uppringd av min klasskamrat Stefan ”Jacco” Carlsson (också han villaunge). Han och två killar från en annan skola Peter ”Colla” Gardewall (fd villaunge som flytta till en lägenhet på andra sidan dalen) samt kompisen Jonas Carlberg (villaunge) skulle bilda band. De undrade om jag ville spela bas? Egentligen ville jag hantera en gitarr men jag sa ja bara för att komma med. Vår plan var att övertala våra föräldrar att vi skulle få instrument och förstärkare i julklapp. Det blev hårda förhandlingar för några av oss. Någonstans där bytte jag och Jacco instrument; han tog basen och jag gitarren. Jag har för mig att det hade något att göra med kostnaden för instrument och förstärkare. Och jag hade dessutom redan fått en urusel rödflaked Elli Soundgitarr i konfirmationspresent. En gitarr som vi slog sönder i min trädgård .
Till julen 1977 hade jag införskaffat en babyblå Hagströmgitarr och en 30 Watts Peaveyförstärkare. Först repade vi i vår gillestuga. Efter det fick vi använda några av fritidsgårdens lokaler i Ekhagsskolans suterrängplan som replokal. Vi hette först Snok och sedan Vassa knän. Det lät väldigt illa om oss. Jonas hittade på en låt som gick ut på att vi drog ett D-ackord längs halsen. Den spelade vi om och om igen. Snart började vi tappa sugen. Vårt misslyckande kändes extra pinsamt när kompisar i skolan frågade hur det gick med bandet. Vad skulle man svara?
Inte född att förlora

Men vändningen kom. Jag hade börjat hänga i musikaffären Eddes Musik och hade jag blivit lite kompis med Crutgitarristen Christer Nilsson. Jag stod ofta och tittade på när han testade gitarrer för lista ut hans lick. Han gillade Johnny Thunders Heartbreakers lite och det hände att han spelade introt till Born to lose. Jag tog mig mod till att fråga honom hur man spelade det och han både visade på gitarren och hjälpte mig att skriva ned kompet på en lapp. Nästan 2 timmar försenad kom jag till repningen. Colla var skitsur. Men jag visste att vad jag lärt mig skulle blidka honom. Jag visade ackorden, pluggade in gitarren och drog introt. Colla sken upp! En intro vända till och Colla räknade in med två kaggslag. Versen satt direkt. ”That’s the way it goes…”. Det går aldrig att glömma den där häftiga känslan av att få spelandet att stämma ihop med andra musiker. Hur många gånger spelade vi Born to lose den där lördagseftermiddagen? 10 gånger? 15? Jag kommer inte ihåg, men vi höll fast vid låten under alla år vi spelade tillsammans. Den satt som gjuten i våra hjärnor och fingrar.
Någonstans här gav Jonas upp. Vi blev en trio. Och vi blev av med replokalen.
Vi flyttade hem till vår gillestuga igen. Farsan klagade på att det var för högt och vi flyttade ut i vårt kallgarage. Detta var i december 1978. Det var kallt men vi kunde spela i korta perioder. Ibland blev vi avbrutna av morsan som kallade in oss att dricka varm choklad och titta på tv-serien Peters baby som handlade om en 16- åring som blev pappa.
Ny lokal och nya tider

Jag hade blivit bekant med Edward ”Edde” Nilsson också. Hur ska man beskriva denne sammansatte person? Vi börjar med en enkel beskrivning. Han var en f d musiker som arbetade som sopåkare och drev skiv/musikaffären Eddes Musik efter jobbet. Öppet vanligtvis klockan 16.30-19. Först låg den intill porrklubben vid Kilallén och därefter i en källarlokal på Fabriksgatan.
Han hade sällan tid att stå bakom disken och ryckte ofta tag i en kund han litade på och bad denne att stå en stund bakom disken i utbyte mot någon skiva eller rabatt. Oftast innebar detta att man blev stående till stängningsdags. Jag var en av dem som fick rycka in bakom disken och lärde på det sättet känna Edde. Butiken var ingen vanlig butik. Det hände ofta att Eddes polare kom ned och sa att de blivit lovade av Edde att låna lite pengar. Man gav dem en hundring och skrev till exempel ”Arne 100 kr” på en lapp som man la i kassaskrinet. I butiken stod också en soffa och det var många av Eddes kompisar som satte sig i den och drack en, två eller tre öl (som de köpt på det närbelägna Systembolaget, inte sällan för de där lånade pengarna). Jag och de andra lärde snart känna det här gänget och det gjorde att vi aldrig hade några problem med att få någon att köpa ut på bolaget. På toaletten längre in i lokalen pågick ibland affärer som man gjorde bäst i att inte lägga sig i.

När Edde hörde talas om vårt replokalsproblem erbjöd han sig att hyra ut sin replokal till oss. Han bodde då på andra våningen på Vattengränd i centrala Jönköping. På första plan fanns en liten lokal med hans privata instrument som vi flyttade in i. Vi fick använda hans sånganläggning och trummor. Jag kan än idag förundras över att han, som var 28 år, förbarmade sig över ett par snorungar på 14-15 år. Tack Edde.
Edde lärde oss en hel del om scenlivets villkor. Han utfärdade några ”regler” som jag lever efter än idag.
Regel 1: Be ALDRIG om ursäkt för att du står på scen. Du är på scen för att visa upp något. Flamsa inte bort det eller uppträd osäkert. Skit i att gå upp på scen om du inte kan stå för det du gör, eller i alla fal kan låtsas att du står för det. Agera som du äger scenen. Ta plats
Regel 2: Bråka aldrig på scen. Oavsett hur oeniga man är om något inom bandet så ska publiken inte märka något av det. På scen är man ett. En enhet. Dåligt humör sprider sig så visa inte det.
Regel 3: Släpp inte en jävel över scenkanten. Det är er scen. Publiken har inget där att göra. Det var en regel som kom på kant med punkens ideal om att bjuda upp publiken på scen.
Regel 4: Visa er inte för publiken innan konserten. En enkel variant av ”let them laugh, let them cry, let them wait”.
Regel 5: Släpp inte in en jävel i logen innan konserten. Bandet behöver samla sig innan det går på. Då ska inga utomstående vara där.
En djup orättvisa

Vi repade ofta i lokalen på Vattengränd. Och 14 december 1979 skulle vi till slut ha vår premiärspelning. Den blev på det diskotek High Voltage som vår fotbollsklubb drev i samma lokaler under Ekhagsskolan som vi blivit utslängda från ett år tidigare. Edde körde oss dit. Hjälpte oss att soundchecka. Colla ville inte ha ögonkontakt med publiken så höjde han hängpukorna så högt att ingen skulle se honom bakom dem. Edde såg hur nervösa vi var och köpte öl till oss. Colla och Jacco fick två flaskor Tuborg var. Jag fick tre. Den här orättvisan tog dem båda hårt och än idag när vi träffas brukar den komma på tal.
Vi spelade bara covers: första låten var Status Quos Don´t waste my time, följd av låtar som Bony Marony, Route 66, Kal P Dals SJ och Blåa skor, Ramones Blitzkrieg bop och Thunders Born to lose. Publiken bestod mestadels av våra kompisar. I takt med att vi avverkade låtarna under konserten kunde vi slappna av. Publiken/kompisarna öste och Colla började ångra att han höjt pukorna. För att synas ställde han sig upp ibland och spelade ståendes (han var en otrolig trummis redan då). Vi var mycket lättade efteråt. Jag kommer inte ihåg vilket namn vi uppträdde under. Förutom Snok/Vassa knän hette vi Nasty och Emergency (efter låtar av 999- som vi gillade mycket) innan det blev Tant Brun.
En ny början

Det fanns inte många ställen att spela på. Men Edde har sedan en tid tillbaka börjat arrangera konserter, så kallade Påppgalor, med flera lokala band. Han agerade DJ ibland och byggde upp sin PA-utrustning. Vi knöts närmare till honom. Ofta lödde Jacco kablar och kontakter, jag och Colla bar PA:t. Både jag och Jacco mixade andra band. Vi lärde oss en hel del om ljudanläggningar och ljud, och kunde diskutera teorier om maffiga bastrummesound i det oändliga. Förutom att repa på första våningen hos Edde befann vi oss allt oftare i hans lägenhet på andra våningen.
Bandet blev inte bara vår fasta punkt i tillvaron utan också en medelpunkt för ett killgäng. Colla och kompisen Johan ”T7/Lillen” Wiberg tillbringade mycket tid i replokalen. Den ett par år yngre Johan Pakkarinen tog bilder på oss. Dennis Åström blev vår kompis/roddare/mixare. Joakim ”Disc-Jocke” Larsson var DJ på många ställen vi spelade på. Senare kom även min bror Peter och Håkan ”Hocke” Carlsson med i gänget, liksom Frank Pettersson, Thomas Gustavsson, Magnus Holmqvist, Pelle Källvant, Christian Ek. Dessutom fanns många andra personer som dök upp lite då och då.
Stil
1970/80-talets Sverige var ganska efterblivet när det gällde trender inom musik och mode. Idag snappas minsta trend upp på nolltid men då kunde det ta 2-3 år för en trend att etablera sig.

Punk och New wave var visserligen känt i Sverige, men det var till discomusik som Bee Gees Saturday night fever folk dansade till. Svensktoppen var fortfarande en viktig lista. Spelade riksradion en rocklåt under en förmiddag så tyckte man att det var en ovanligt bra förmiddag.
Våra Londonresor blev viktiga för oss. Den första, av tre, gjorde vi hösten 1979. Det var med vår fotbollsklubb Ekhagens IF och vi spelade en träningsmatch mot Queens Park (dom lirade skjortan av oss). Jag köpte min första Gibsongitarr, en Les Paul Junior 56, likadan som 999-gitarristen och min stilmässiga förebild Guy Days hade. Jag köpte även kläder; de första plastjeansen hittade vägen in i min garderob. Hemma kompletterade jag dem med svart skinnjacka och nylonskjortor från Myrorna samt Chelseaboots på fötterna. Ibland blev det kavaj och lång rock (märkligt nog har jag samma typ av kläder idag). Folk tyckte jag såg ”punk” ut (jag tyckte det var mera åt rock n’roll-look) och det hände att kompisar fick stryk av de förhatliga raggarna som terroriserade gatorna för att de hade ”setts tillsammans med mig”.
Första misslyckandet

Vi började skriva egna låtar och var det enda band i Jönköping som hade scenkläder: det var pvc-jeansen från London, rutiga T-shirts, prickiga byxor, sminkade ansikten, officersmössor osv när vi stod på scen. De andra banden började ta efter men resultatet blev oftast skrattretande; de tog på sig tomtemössor, kortbyxor och hawaiiskjortor. Till min stora förvåning gör flera av dem det än idag, 30 år senare.
Det fanns en del band i Jönköping med omnejd. De flesta spelade någon form av boggie-, progg- eller jazzrock. Edde var en eldsjäl som hade drivit på så att stans tre dåvarande stora band; Crut, KG 22 och Celsius spelade in singlar. De gavs ut på kamratföreningen Sjöbos, vars styrelse Edde satt med i, nystartade skivetikett Sjöbo Påpp och distribuerades av Bert Karlssons skivbolag Marianne!

Sommaren 1980 bokade Edde pingstvännen Robert Krigsmanns studio i Tenhult. Han tyckte det var dags att vi också spelade in en singel. Vi vågade inte säga emot. Inspelningen blev jobbig. Vi var ovana att höra oss själva. Jag hade fått för mig att jag skulle dämpa strängarna ovanligt hårt och det ledde till att jag sackade efter i tempot på ett par ställen. Colla missade grovt på ett ställe men vi vågade inte göra omtagning. Att sjungaoch verkligen höra sig själv var otroligt jobbigt. Vi var inte speciellt nöjda efteråt. Singeln Så mycket skit/Nej4 kom ut vid jul och fick snälla recensioner. Efteråt konstaterade jag i en intervju att ”vi var inte riktigt mogna” för att spela in.
Sverige vaknar

På grund av den dåvarande svenska ”efterblivenheten” dröjde det tills hösten 1980 innan den svenska punken/nya vågen slog igenom. Det var då Ebba Grön (som var vår absolut största förebild) och Dag Vag gav sig ut på turnén Turister i tillvaron och Staten och kapitalet blev en sång på allas läppar. Deras framgångar, och Noice samt Gyllene Tiders nästan samtida genombrott, blev vändpunkter som ökade intresset för svensk musik. De gamla proggarna, som inledningsvis vänt punken ryggen, hade med åren blivit samarbetsvilliga. Det byggdes upp kontaktnät mellan spelställena och musikerna. Många av de här samarbetena utmynnade i att det några år senare startades kulturhus; Mejeriet i Lund är ett exempel på detta.
Vi drog nytta av det här ökade intresset och spelade på massor av ställen; mest i Jönköping men även i mindre byar som Ulricehamn, Nässjö, Värnamo, Gränna m fl. Edde hade förutom påppgalorna dragit igång flera andra lokala projekt; Badrock (konserter på utomhusbadet) och lokalbandsturnéer på fritidsgårdarna. Han var också inblandad i dansskoleprojektet Våga stuffa.
Jag vet inte exakt ur många spelningar det blev, jag drog till med 100 i en intervju med JP men det var snarare cirka 60 spelningar. Den enda exakta uppgiften jag har är från 26 juni 1981. Då hade vi sedan starten 14 december 1979 gjort 40 spelningar. 29 av dem gjordes under knappt 11 månader; perioden 1 augusti 1980- 26 juni 1981. Det blir 2,6 spelningar i månaden vilket är ganska mycket.
Scenliv
Det blev ibland lite dråpliga situationer på de där spelningarna.
– Som i Ulricehamn där det var 7 pers i publiken (vi var utkonkurrerade av Jerry Williams som spelade samma kväll nånstans i närheten). Vi spelade i en jättelokal. Scenen stod i ena hörnet. De sju i publiken satte sig i andra hörnet, diagonalt sett. De lyssnade ett par låtar, sedan gick de. Vi var ensamma kvar. Ganska snopet. Men vi skojade oss igenom hela resten av spelningen och det blev ändå en rolig upplevelse.

– Vi spelade också för låg/mellanstadieelever på Gräshagen. Ungarna applåderade artigt mellan låtarna, men annars var det knäpptyst. När vi hade spelat vår sista låt och de applåderat sa jag ”tack för oss”. Det blev tyst igen. Sedan hördes en späd röst: ”är det slut nu?”. Jag svarade ”ja”. Då började alla skrika och stormade fram till scenen och bad om våra autografer. Det var det de väntat på hela tiden.
– ”Drogfritt” var temat för många arrangemang. Vakter kollade nykterheten hos publiken och på nått ställe fick den till och med blåsa i alkometer innan de kom in. Men vi blev inte kollade alla gånger. Det hände mer än en gång att vi på scen var betydligt mera påverkade än publiken. Men det gällde att smussla med alkoholen och det gick, föga förvånande, inte så bra alla gånger. Vi var försenade till ett hårdkollat ställe så arrangörerna stod och stampade när Hanomagbussen svängde in framför sceningången. Vi trodde att vi gömt undan alla öl i sladdväskorna men vi hade missat en öl. Den låg på golvet och när bussdörren rycktes upp av de otåliga arrangörerna så rullade burken ut framför deras fötter. Det var ingen bra början på den spelningen.
– På en av de många konserterna i ED:s aula stod en ensam tjej längst fram vid scenkanten. Hon var skitfull och dökär i Colla. Mellan varje låt ropade hon ”Coooolla. Jag älskar dig”. Jacco och jag skrattade gott men Colla hade det inte lika kul. Efter konserten kom hon in i logen och Colla flydde upp scenen för att plocka ihop instrumenten. Detta var för övrigt enda gången jag såg Colla frivilligt hjälpa till med att packa ihop.

– Vi skulle spela (gratis) på en utomhusfest som Lars Östvall och några andra Habomusiker arrangerat på Sjöboda. Allt drog ut på tiden och vi hann dricka för många öl. Första låten skulle börja med a capellasång, vi tog en stämton och när vi hittat våra stämmor skulle Colla sätta igång oss med ett enkelt kaggslag. Kaggslaget kom men följdes inte av någon skönsång utan av ett uttdraget ”aaaajjjjjjjjj”. Colla hade lyckats få ett finger mellan trumpinnen och kaggen. Det var den absolut sämsta spelningen vi någonsin gjorde. Jag minns att vi efteråt låg och kved av skratt i gräset över hur usla vi var.
Spy i en rännsten
Allt livespelande gav oss självförtroende. I maj 1981 gick vi in i samma Tenhultsstudio igen. Nu var vi förberedda mentalt och musikaliskt. Och det hörs på resultatet. Swärje är typisk 80-tals poppunk med utflippade doakörer. Lars Anrell gav oss 4 getingar, fler än Bruce Springsteens Sherry Darling, i Aftonbladet (koll om detta är på G- kan ha varit första singeln). Lördakväll var en inte helt lyckad discoflirt även om texten är väldigt dokumentär. Jönköpings Posten gjorde en udda grej. Recensenten gillade inte Lördakväll och publicerade texten upp och ned.

Vi var aldrig nöjda med ljudet på våra inspelningar. Det lät för tamt, burkigt och instängt tyckte vi. Edde skyllde en del av detta på den kristne studioägaren Robert med orden ”han har aldrig spytt i en rännsten” dvs han förstod sig inte på rock n’roll/ punk. I själva verket var det vi som inte förstod att man skulle vara med och mastra inspelningen innan den pressades till vinylskivor, mycket av dynamiken försvann där.
Jönköping är förknippat med många troende, men när man bodde där märkte man inte så mycket av det. Man visste på ett ungefär vem som var troende, men gjorde ingen grej av det. De troende höll sig ganska mycket för sig själva. De hade, och har fortfarande, till exempel en ”egen” kombinerad musik- och bokaffär. Men märklig effekt av att Carola slog igenom var att de kristna började visa sig. På gymnasiet jag gick började de samlas varje fredagsförmiddag (tror jag det var) i ett av uppehållsrummen och sjöng religiösa sånger. Lite märklig upplevelse.
Avundsjukan växte

På tisdagar hade Jönköpings Posten en sida om musik, Rock & Sånt, och vi figurerade ofta i skvallerspalten. Att mediala och musikaliska framgångar föder avundsjuka fick vi verkligen känna på.
Nån, klottrade ”död åt tant Brun” på en betongvägg. I en intervju sa någon ”skriv att vi hatar Jannä”

Jag hade gjort något helt osannolikt för en kille på den här tiden; jag hade färgat håret svart. I skoltidningen skrev någon,
var det Lottie?, en nidartikel om mig, min hårfärg och mina kläder. Det gick en massa rykten om oss. Jantelagen var ständigt närvarande.
Att Edde höll oss om ryggen väckte också ont blod hos yngre band. Musikföreningen Acne bildades av, och för, de band som Edde ratade till ”sina” konserter. Till en början rådde en avvaktande hållning mellan Acne och oss men efter ett tag spelade vi även på deras konserter.
Det hände saker inom och runt oss. När min tjej gjorde slut sommaren 1981 hamnade i vad jag idag bedömer som en depression. Jag blev mera inåtvänd och grubblande. Olycklig obesvarad kärlek och depression är inget ovanligt för en tonåring, men jag visste inte hur jag skulle hantera den. Det där året är fortfarande ett lite plågsamt minne inom mig. Men det blev också en mognadsprocess för mig som jag, så här i efterhand, inte skulle ha velat vara utan.
Vår bästa tid

Roger ”Lunkan” Lundqvist lärde oss att sjunga trestämmigt och Tant Brun blev allt poppigare. Tack för allt Lunkan, vila i frid.
Vi var som bäst under slutet av 1981 och första halvan av 1982. Vår absolut bästa konsert gjorde vi som förband till Ebba Grön hösten 1981 när de var på turné för att göra reklam för Kärlek & Uppror. Efter den nådde vi positionen som ett av Jönköpings mest populära band (Crut var alltid det mest populära bandet).
Framgångarna steg oss lite åt huvudet. Vi spelade på en privat fest i samma lokaler på Ekhagen där vi gjort vår debut. Efter konserten var vi så missnöjda att vi sprutade ned hela logen med lättölsskum. Nån sparkade sönder nån möbel och en arrangör som försökte avbryta hotades med en pennkniv. Dagen efter skämdes vi och fick betala en hel del kemtvätt av kläder som sprutats ned med ölen.

Efter en schism med Edde blev vi våren 1982 utslängda ur replokalen på Vattengränd. Bakgrunden var att Eddes värste konkurrent Lucas hade fått ta över Badrock eftersom Edde inte skött det till kommunens belåtenhet. Vi tackade ja till att spela på Lucas Badrock medan Edde menade att vi skulle bojkotta det i som solidaritetshandling.
Nattwind lånade mycket vänligt ut sin lokal vid Jordbron så vi kunde fortsätta att repa. Badrockskonserten finns dokumenterad och än idag lyssnar jag på den på med förvåning och stolthet. Jag har aldrig, varken förr eller senare, spelat i ett så tajt rockband. Allt sitter som det ska: markeringar, arrangemang och solon. Och vi var bara 17 år och i stor sett självlärda.
Vi hade färdiga låtar (Kom tillbaks, Opolerad ungdom, Kan inte och Bara vara härifrån- alla sjöngs trestämmigt) till vår tredje singel. Men samma sommar hade vi tröttnat på Tant Brun och la ned bandet. Alla tre hade vidgat sin musiksmak med rockabilly, goth, depprock, new romantic, punkfunk, 60-talspop och syntmusik.
Musikaliska upplevelser


Vår andra Londonresa, i februari 1982, hade påverkat oss. En av mina starkaste musikaliska upplevelser är från den resan. På Kings Road var vi inne i en galleria där det spelades Killing Jokes Follow the leaders i butiks- PA:t. Det var som ett knytnävsslag i magen. Det visade sig att Peter redan köpt plattan hemma i Sverige men jag hade missat den totalt. Efter detta blev goth min musikaliska ledstjärna. Klädstilsmässigt var det new romantic/rockabilly som gällde. Jag klippte av mitt långa nackhår för första gången men behöll min långa lugg. Det väckte viss uppmärksamhet i det modeefterblivna Jönköping. Återigen fick man höra uttalanden som: ”så där skulle jag aldrig kunna tänka mig att klä/klippa mig”. Jag struntade i det och som vanligt tog det något år, och sedan hade den breda allmänheten accepterat stilen. Det hade ju hänt min en gång tidigare, under skinn/pvc-tiden, folk hade förfasat sig och svurit att de aldrig kunnat tänka sig ta på ngt liknande, men sen slog Noice och när H&M började sälja skinnjackor var de snart i var mans hem.
Janne, strålande skrivet. Minns detta som det var igår…speciellt våra kalas i replokalen våren i nian. Fick artikeln från JP (återförening i julas) från svågern skickade denna till Per H som tipsade om hemsidan…Höres J-Å
Hej Jan-Åke
Long time…himla kul att höra av dig. Har letat efter en bild från den där tiden i lokalen men har tyvärr inte hittat någon. Kanske kan Helene Westrin ha någon i sin osorterade bunt bilder som hon lovat sortera och skicka över. Återkommer.
j
Skitkul läsning. Trots allt som hände då så kommer jag ihåg det mesta. Även dönefesten med Ebba Grön.
Var det inte ca 17 vinare som gick åt den natten?
Ha det bra o hälsa gubbarna.
Lunkan
Haha, rolig läsning, men vilken horribel historieskrivning. Sverige vaknade för cool utländsk musik redan på 50-talet, när alla de stora jazznamnen kom hit. På 60-talet var Sverige ett av de första landen där band som Beatles/Stones/Who/Kinks/Floyd spelade utanför England. Samma sak med artrocken. Samma sak med reggae (Marley bodde i Sthlm redan 1971). Samma sak med glitterpop och hårdrock. Jag borde ge mig nu, vem är intresserad. Dock kan jag inte bli en runda till: Pistols, Jam, Clash, Stranglers, alla var de här redan 76-77. Och Ebba slog redan 1978-79.
Ja, de var här. Men alla hade inte slagit igenom. Marley fick bo i en garderob i Alvik 1971, knappast ett boende värdigt en reggeakung. Beatles bad Lill- Babs om hennes autograf när de spelade i samma tv-show 1963 osv.
Skitkul!!!
Janne !! Så jävla bra skrivit. En sann och osminkad beskrivning av musiklivet i JKPG runt sent 70 och tidigt 80-tal. Glömmer aldrig gigget på sjöboda , spelade med X-Hale då och vi satt förundrade hur fulla ni var 🙂 haha . Din beskrivning av Jantelagen i stan på den tiden är klockren !
En backflash trip och rolig läsning !!
Tack Jannä !
Tack Anders.
Tjenare Janne Jävligt bra beskrivning om den tiden vi hadde i Jönköping. Ni/Du var den stora förebilden för ni gjorde något eget och följde inte med strömmen. Hälsningar Toffe ( Vi hadde Sjöboda o lira i ett tonårs band som hette Årgång 80 från Habo) Jag flyttade 83 och har faktiskt inte varit i Jönköping sen dess – så det här var nostalgi!
Tack Toffe. Namnet Årgång 80 hade jag glömt, men visst minns jag dig och bandet.
Kanon skrivet. Roligt att få höra sakerna från rätt håll. Mycket visste jag men sedan gick ju ryktena med om dina snobberier med kläder från England osv haha. Såg en hel del spelningar med er. Den första var på en morgonsamling på Kungsängsskolan.
Veti tusan om den där jante lagen blivit så mycket bättre idag, lite kanske.