1977. I England fick punken sitt genombrott. 70-talets mastodontband med sina arenakonserter framstod plötsligt som tungfotade dinosaurier. Rocken skulle istället spelas på små ställen, med små medel men med stora och gärna obscena gester. De små skivbolagen gav ut mängder med singlar och de stora bolagen signade allt som andades punk.

I Sverige? Här hände ingenting.

Här dominerade discon. Rockscenen bestod av proggband som blandade musik och politik och det stora hatobjektet var popfenomenet Abba.

Men det fanns en fattade: journalisten Mats Olsson på Expressen. Han hyllade band som Ramones och Sex Pistols. Jag och brorsan Peter slukade hans skriverier.

Jag gillade Creedence Clearwater Revival, Slade, Deep Purple och Status Quo. Men de spelade inte tillräckligt snabbt eller ösigt för att tillfredsställa mig. Så när jag genom Olsson våren 1977 blev medveten om att det svepte fram något över England som kallades punkvåg med band som spelade vansinnigt snabbt, hårt och vildsint blev jag verkligt intresserad. Och punkens budskap: ”du kan själv, våga, skit i konventionerna” var också tilltalade för en pojke med ambitioner att en dag själv spela i ett band.

Jag och brorsan köpte alla punkskivor vi kom över. Genom engelska musiktidningar som NME och Melody Maker fick vi bra koll på utbudet. Skivorna med banden som låg på större bolag gick att få tag på i vanliga skivaffärer. Ville vi få tag på banden på mindre bolagen var vi hänvisade till olika importfirmor som sålde på postorder.

Sex Pistols

Olssons hyllande av Sex Pistols gjorde att vi blev medvetna om deras Sverigeturné. Så när de spelade på puben 42:an i Jönköping 17 juli 1977 var vi där. Men det var nära att vi missade dem. Vi hade med oss 62 eller 63 kronor kronor och bestämde att om det kostade mer än 30 kronor per person i entré så skulle vi inte gå in. Vi spelade flipperspel på den närbelägna spelhallen för de där 2-3 kronorna. Och sedan visade det sig att entrén var just 30 kronor (tackar gud för detta- tänk om vi inte gått in…jag hade grämt mig till min död).

Vi hade inga pengar till att betala den obligatoriska garderob (nån snäll kille betalade de 50 ören åt oss) eller köpa något att dricka i den varma lokalen. Vi satt där och väntade och väntade. Personal bar in bricka efter bricka fyllda med ölsejdlar bakom scenen. Mixerkillen, var det Malcom McLaren?, slet av ärmarna på sin t-shirt. Av leda eller för att imponera, var svårt att avgöra. 5 minuter innan Pistols skulle börja spela blev lokalen bombhotad och vi fick gå ut. Efter det att lokalen genomsökts släpptes vi in igen. Vi hamnade nära scenen.

Så äntligen stod Rotten, Cook, Jones och Vicious på scenen. Bleka som spöken. Med uttråkade ansiktsuttryck. Men när Rotten började sjunga utstrålade han en primitiv energi och utstrålning som var omöjlig att undgå. Sid spottade in i väggen och tittade sedan ut i publiken för att se om det hade någon effekt. Det hade det inte. Det kändes väldigt tillgjort.

Det var mycket tydligt att de här unga männen kom från en annan plats på jorden. Nu var det ju egentligen bara från andra sidan Nordsjön, men jag upplevde dem genom sin attityd och utseende som mycket främmande jämfört med alla andra vuxna jag tidigare mött.

Ljudet var urkasst. Jag hörde bara bara gitarr och lite sång genom PA:t som bestod av två staplar Malmberghögtalare. Jag upplevde volymen som vansinnigt hög men enligt Mats Danielsson i Crut, som också var där, var det inte alls så högt. Sannolikt var mina öron bara ovana vid livemusik.

Även om jag vara besviken på konserten, jag kände bara igen God save the queen- det var den enda singel som släppts i Sverige, spädde den på min längtan att själv börja spela i band.

En våg av ny musik

På hösten spelade Ultravox i ED- gymnasiets aula. Mycket imponerande konsert på grund av häftigt ljus och fantastiskt bra högt ljud. Kan tyckas lite konstigt att jag både uppskattade Roxy Music-influerade Ultravox och Pistols, men kanske måste jag delvis tacka Mats Olsson för detta. Han uppskattade också den så Nya Vågen/the New Wave som följde med punken.

New Wave är ett ganska svårdefinierat musikaliskt begrepp. Det omfattade såväl Ultravox som boggiebaserade band som Motors och Graham Parker & the Rumours, kommersiella Blondie, poppunkarna Vibrators, starkt gitarrdominerade Television, Australienska garagerockarna The Saints och många andra.

Band som The Clash (vad vi i Tant Brun kom att älska dem) öppnade också mina öron för reggean och andra eminenta punkband som Stiff Little Fingers och mina absoluta favoriter bland de okända banden, The Ruts, hängde på.

Formerna var inte så viktiga för mig, det viktiga var att det lät nytt. Och naturligtvis skulle banden gärna spela i ett högt tempo.

Villaungar och lägenhetsungar

Jag bodde på Ekhagen. En relativt välmående förort mellan Jönköping och Huskvarna. Om du åkt på E 4:an har du kanske noterat några höghus svepa förbi utanför fönstret i närheten av köpcentrumet A6. Ekhagen är mest känt för att här bodde ABBA-medlemmen Agnetha Fältskog.

Ekhagen är delat av en djup dal. På östra sidan dalen bor man i lägenhet, på västra i villa. Jag var ”villaunge” vilket naturligtvis uppfattades som lite ”finare” än än att bo i lägenhet. Jag upplevde mig dock inte som finare, möjligtvis kände jag mig speciell.

Jag hade spelat akustisk gitarr i den kommunala musikskolans regi sedan tredje klass, men det gick inget vidare. Jag var inte motiverad till att spela melodier som Fjäril vinga syns på Haga, men när jag bad min äldre gitarrlärare att lära mig rocklåtar skakade han bara på huvudet. Han var en snäll lärare men hans inställning gjorde mig till en usel elev.

En dag blev jag uppringd av min klasskamrat Stefan ”Jacco” Carlsson (också han villaunge). Han och två killar från en annan skola Peter ”Colla” Gardewall (fd villaunge som flytta till en lägenhet på andra sidan dalen) samt kompisen Jonas Carlberg (villaunge) skulle bilda band. De undrade om jag ville spela bas? Egentligen ville jag hantera en gitarr men jag sa ja bara för att komma med. Vår plan var att övertala våra föräldrar att vi skulle få instrument och förstärkare i julklapp. Det blev hårda förhandlingar för några av oss. Någonstans där bytte jag och Jacco instrument; han tog basen och jag gitarren. Jag har för mig att det hade något att göra med kostnaden för instrument och förstärkare. Och jag hade dessutom redan fått en urusel rödflaked Elli Soundgitarr i konfirmationspresent. En gitarr som vi slog sönder i min trädgård .

Till julen 1977 hade jag införskaffat en babyblå Hagströmgitarr och en 30 Watts Peaveyförstärkare. Först repade vi i vår gillestuga. Efter det fick vi använda några av fritidsgårdens lokaler i Ekhagsskolans suterrängplan som replokal. Vi hette först Snok och sedan Vassa knän. Det lät väldigt illa om oss. Jonas hittade på en låt som gick ut på att vi drog ett D-ackord längs halsen. Den spelade vi om och om igen. Snart började vi tappa sugen. Vårt misslyckande kändes extra pinsamt när kompisar i skolan frågade hur det gick med bandet. Vad skulle man svara?

Inte född att förlora

Men vändningen kom. Jag hade börjat hänga i musikaffären Eddes Musik och hade jag blivit lite kompis med Crutgitarristen Christer Nilsson. Jag stod ofta och tittade på när han testade gitarrer för lista ut hans lick. Han gillade Johnny Thunders Heartbreakers lite och det hände att han spelade introt till Born to lose. Jag tog mig mod till att fråga honom hur man spelade det och han både visade på gitarren och hjälpte mig att skriva ned kompet på en lapp. Nästan 2 timmar försenad kom jag till repningen. Colla var skitsur. Men jag visste att vad jag lärt mig skulle blidka honom. Jag visade ackorden, pluggade in gitarren och drog introt. Colla sken upp! En intro vända till och Colla räknade in med två kaggslag. Versen satt direkt. ”That’s the way it goes…”. Det går aldrig att glömma den där häftiga känslan av att få spelandet att stämma ihop med andra musiker. Hur många gånger spelade vi Born to lose den där lördagseftermiddagen? 10 gånger? 15? Jag kommer inte ihåg, men vi höll fast vid låten under alla år vi spelade tillsammans. Den satt som gjuten i våra hjärnor och fingrar.
Någonstans här gav Jonas upp. Vi blev en trio. Och vi blev av med replokalen.

Vi flyttade hem till vår gillestuga igen. Farsan klagade på att det var för högt och vi flyttade ut i vårt kallgarage. Detta var i december 1978. Det var kallt men vi kunde spela i korta perioder. Ibland blev vi avbrutna av morsan som kallade in oss att dricka varm choklad och titta på tv-serien Peters baby som handlade om en 16- åring som blev pappa.

Ny lokal och nya tider

Jag hade blivit bekant med Edward ”Edde” Nilsson också. Hur ska man beskriva denne sammansatte person? Vi börjar med en enkel beskrivning. Han var en f d musiker som arbetade som sopåkare och drev skiv/musikaffären Eddes Musik efter jobbet. Öppet vanligtvis klockan 16.30-19. Först låg den intill porrklubben vid Kilallén och därefter i en källarlokal på Fabriksgatan.

Han hade sällan tid att stå bakom disken och ryckte ofta tag i en kund han litade på och bad denne att stå en stund bakom disken i utbyte mot någon skiva eller rabatt. Oftast innebar detta att man blev stående till stängningsdags. Jag var en av dem som fick rycka in bakom disken och lärde på det sättet känna Edde. Butiken var ingen vanlig butik. Det hände ofta att Eddes polare kom ned och sa att de blivit lovade av Edde att låna lite pengar. Man gav dem en hundring och skrev till exempel ”Arne 100 kr” på en lapp som man la i kassaskrinet. I butiken stod också en soffa och det var många av Eddes kompisar som satte sig i den och drack en, två eller tre öl (som de köpt på det närbelägna Systembolaget, inte sällan för de där lånade pengarna). Jag och de andra lärde snart känna det här gänget och det gjorde att vi aldrig hade några problem med att få någon att köpa ut på bolaget. På toaletten längre in i lokalen pågick ibland affärer som man gjorde bäst i att inte lägga sig i.

När Edde hörde talas om vårt replokalsproblem erbjöd han sig att hyra ut sin replokal till oss. Han bodde då på andra våningen på Vattengränd i centrala Jönköping. På första plan fanns en liten lokal med hans privata instrument som vi flyttade in i. Vi fick använda hans sånganläggning och trummor. Jag kan än idag förundras över att han, som var 28 år, förbarmade sig över ett par snorungar på 14-15 år. Tack Edde.

Edde lärde oss en hel del om scenlivets villkor. Han utfärdade några ”regler” som jag lever efter än idag.

Regel 1: Be ALDRIG om ursäkt för att du står på scen. Du är på scen för att visa upp något. Flamsa inte bort det eller uppträd osäkert. Skit i att gå upp på scen om du inte kan stå för det du gör, eller i alla fal kan låtsas att du står för det. Agera som du äger scenen. Ta plats

Regel 2: Bråka aldrig på scen. Oavsett hur oeniga man är om något inom bandet så ska publiken inte märka något av det. På scen är man ett. En enhet. Dåligt humör sprider sig så visa inte det.

Regel 3: Släpp inte en jävel över scenkanten. Det är er scen. Publiken har inget där att göra. Det var en regel som kom på kant med punkens ideal om att bjuda upp publiken på scen.

Regel 4: Visa er inte för publiken innan konserten. En enkel variant av ”let them laugh, let them cry, let them wait”.

Regel 5: Släpp inte in en jävel i logen innan konserten. Bandet behöver samla sig innan det går på. Då ska inga utomstående vara där.

En djup orättvisa

Vi repade ofta i lokalen på Vattengränd. Och 14 december 1979 skulle vi till slut ha vår premiärspelning. Den blev på det diskotek High Voltage som vår fotbollsklubb drev i samma lokaler under Ekhagsskolan som vi blivit utslängda från ett år tidigare. Edde körde oss dit. Hjälpte oss att soundchecka. Colla ville inte ha ögonkontakt med publiken så höjde han hängpukorna så högt att ingen skulle se honom bakom dem. Edde såg hur nervösa vi var och köpte öl till oss. Colla och Jacco fick två flaskor Tuborg var. Jag fick tre. Den här orättvisan tog dem båda hårt och än idag när vi träffas brukar den komma på tal.

Vi spelade bara covers: första låten var Status Quos Don´t waste my time, följd av låtar som Bony Marony, Route 66, Kal P Dals SJ och Blåa skor, Ramones Blitzkrieg bop och Thunders Born to lose. Publiken bestod mestadels av våra kompisar. I takt med att vi avverkade låtarna under konserten kunde vi slappna av. Publiken/kompisarna öste och Colla började ångra att han höjt pukorna. För att synas ställde han sig upp ibland och spelade ståendes (han var en otrolig trummis redan då). Vi var mycket lättade efteråt. Jag kommer inte ihåg vilket namn vi uppträdde under. Förutom Snok/Vassa knän hette vi Nasty och Emergency (efter låtar av 999- som vi gillade mycket) innan det blev Tant Brun.

En ny början

Det fanns inte många ställen att spela på. Men Edde har sedan en tid tillbaka börjat arrangera konserter, så kallade Påppgalor, med flera lokala band. Han agerade DJ ibland och byggde upp sin PA-utrustning. Vi knöts närmare till honom. Ofta lödde Jacco kablar och kontakter, jag och Colla bar PA:t. Både jag och Jacco mixade andra band. Vi lärde oss en hel del om ljudanläggningar och ljud, och kunde diskutera teorier om maffiga bastrummesound i det oändliga. Förutom att repa på första våningen hos Edde befann vi oss allt oftare i hans lägenhet på andra våningen.

Bandet blev inte bara vår fasta punkt i tillvaron utan också en medelpunkt för ett killgäng. Colla och kompisen Johan ”T7/Lillen” Wiberg tillbringade mycket tid i replokalen. Den ett par år yngre Johan Pakkarinen tog bilder på oss. Dennis Åström blev vår kompis/roddare/mixare. Joakim ”Disc-Jocke” Larsson var DJ på många ställen vi spelade på. Senare kom även min bror Peter och Håkan ”Hocke” Carlsson med i gänget, liksom Frank Pettersson, Thomas Gustavsson, Magnus Holmqvist, Pelle Källvant, Christian Ek. Dessutom fanns många andra personer som dök upp lite då och då.

Stil

1970/80-talets Sverige var ganska efterblivet när det gällde trender inom musik och mode. Idag snappas minsta trend upp på nolltid men då kunde det ta 2-3 år för en trend att etablera sig.

Punk och New wave var visserligen känt i Sverige, men det var till discomusik som Bee Gees Saturday night fever folk dansade till. Svensktoppen var fortfarande en viktig lista. Spelade riksradion en rocklåt under en förmiddag så tyckte man att det var en ovanligt bra förmiddag.

Våra Londonresor blev viktiga för oss. Den första, av tre, gjorde vi hösten 1979. Det var med vår fotbollsklubb Ekhagens IF och vi spelade en träningsmatch mot Queens Park (dom lirade skjortan av oss). Jag köpte min första Gibsongitarr, en Les Paul Junior 56, likadan som 999-gitarristen och min stilmässiga förebild Guy Days hade. Jag köpte även kläder; de första plastjeansen hittade vägen in i min garderob. Hemma kompletterade jag dem med svart skinnjacka och nylonskjortor från Myrorna samt Chelseaboots på fötterna. Ibland blev det kavaj och lång rock (märkligt nog har jag samma typ av kläder idag). Folk tyckte jag såg ”punk” ut (jag tyckte det var mera åt rock n’roll-look) och det hände att kompisar fick stryk av de förhatliga raggarna som terroriserade gatorna för att de hade ”setts tillsammans med mig”.

Första misslyckandet

Vi började skriva egna låtar och var det enda band i Jönköping som hade scenkläder: det var pvc-jeansen från London, rutiga T-shirts, prickiga byxor, sminkade ansikten, officersmössor osv när vi stod på scen. De andra banden började ta efter men resultatet blev oftast skrattretande; de tog på sig tomtemössor, kortbyxor och hawaiiskjortor. Till min stora förvåning gör flera av dem det än idag, 30 år senare.

Det fanns en del band i Jönköping med omnejd. De flesta spelade någon form av boggie-, progg- eller jazzrock. Edde var en eldsjäl som hade drivit på så att stans tre dåvarande stora band; Crut, KG 22 och Celsius spelade in singlar. De gavs ut på kamratföreningen Sjöbos, vars styrelse Edde satt med i, nystartade skivetikett Sjöbo Påpp och distribuerades av Bert Karlssons skivbolag Marianne!

Sommaren 1980 bokade Edde pingstvännen Robert Krigsmanns studio i Tenhult. Han tyckte det var dags att vi också spelade in en singel. Vi vågade inte säga emot. Inspelningen blev jobbig. Vi var ovana att höra oss själva. Jag hade fått för mig att jag skulle dämpa strängarna ovanligt hårt och det ledde till att jag sackade efter i tempot på ett par ställen. Colla missade grovt på ett ställe men vi vågade inte göra omtagning. Att sjungaoch verkligen höra sig själv var otroligt jobbigt. Vi var inte speciellt nöjda efteråt. Singeln Så mycket skit/Nej4 kom ut vid jul och fick snälla recensioner. Efteråt konstaterade jag i en intervju att ”vi var inte riktigt mogna” för att spela in.

Sverige vaknar

På grund av den dåvarande svenska ”efterblivenheten” dröjde det tills hösten 1980 innan den svenska punken/nya vågen slog igenom. Det var då Ebba Grön (som var vår absolut största förebild) och Dag Vag gav sig ut på turnén Turister i tillvaron och Staten och kapitalet blev en sång på allas läppar. Deras framgångar, och Noice samt Gyllene Tiders nästan samtida genombrott, blev vändpunkter som ökade intresset för svensk musik. De gamla proggarna, som inledningsvis vänt punken ryggen, hade med åren blivit samarbetsvilliga. Det byggdes upp kontaktnät mellan spelställena och musikerna. Många av de här samarbetena utmynnade i att det några år senare startades kulturhus; Mejeriet i Lund är ett exempel på detta.

Vi drog nytta av det här ökade intresset och spelade på massor av ställen; mest i Jönköping men även i mindre byar som Ulricehamn, Nässjö, Värnamo, Gränna m fl. Edde hade förutom påppgalorna dragit igång flera andra lokala projekt; Badrock (konserter på utomhusbadet) och lokalbandsturnéer på fritidsgårdarna. Han var också inblandad i dansskoleprojektet Våga stuffa.

Jag vet inte exakt ur många spelningar det blev, jag drog till med 100 i en intervju med JP men det var snarare cirka 60 spelningar. Den enda exakta uppgiften jag har är från 26 juni 1981. Då hade vi sedan starten 14 december 1979 gjort 40 spelningar. 29 av dem gjordes under knappt 11 månader; perioden 1 augusti 1980- 26 juni 1981. Det blir 2,6 spelningar i månaden vilket är ganska mycket.

Scenliv

Det blev ibland lite dråpliga situationer på de där spelningarna.

– Som i Ulricehamn där det var 7 pers i publiken (vi var utkonkurrerade av Jerry Williams som spelade samma kväll nånstans i närheten). Vi spelade i en jättelokal. Scenen stod i ena hörnet. De sju i publiken satte sig i andra hörnet, diagonalt sett. De lyssnade ett par låtar, sedan gick de. Vi var ensamma kvar. Ganska snopet. Men vi skojade oss igenom hela resten av spelningen och det blev ändå en rolig upplevelse.

– Vi spelade också för låg/mellanstadieelever på Gräshagen. Ungarna applåderade artigt mellan låtarna, men annars var det knäpptyst. När vi hade spelat vår sista låt och de applåderat sa jag ”tack för oss”. Det blev tyst igen. Sedan hördes en späd röst: ”är det slut nu?”. Jag svarade ”ja”. Då började alla skrika och stormade fram till scenen och bad om våra autografer. Det var det de väntat på hela tiden.

– ”Drogfritt” var temat för många arrangemang. Vakter kollade nykterheten hos publiken och på nått ställe fick den till och med blåsa i alkometer innan de kom in. Men vi blev inte kollade alla gånger. Det hände mer än en gång att vi på scen var betydligt mera påverkade än publiken. Men det gällde att smussla med alkoholen och det gick, föga förvånande, inte så bra alla gånger. Vi var försenade till ett hårdkollat ställe så arrangörerna stod och stampade när Hanomagbussen svängde in framför sceningången. Vi trodde att vi gömt undan alla öl i sladdväskorna men vi hade missat en öl. Den låg på golvet och när bussdörren rycktes upp av de otåliga arrangörerna så rullade burken ut framför deras fötter. Det var ingen bra början på den spelningen.

– På en av de många konserterna i ED:s aula stod en ensam tjej längst fram vid scenkanten. Hon var skitfull och dökär i Colla. Mellan varje låt ropade hon ”Coooolla. Jag älskar dig”. Jacco och jag skrattade gott men Colla hade det inte lika kul. Efter konserten kom hon in i logen och Colla flydde upp scenen för att plocka ihop instrumenten. Detta var för övrigt enda gången jag såg Colla frivilligt hjälpa till med att packa ihop.

– Vi skulle spela (gratis) på en utomhusfest som Lars Östvall och några andra Habomusiker arrangerat på Sjöboda. Allt drog ut på tiden och vi hann dricka för många öl. Första låten skulle börja med a capellasång, vi tog en stämton och när vi hittat våra stämmor skulle Colla sätta igång oss med ett enkelt kaggslag. Kaggslaget kom men följdes inte av någon skönsång utan av ett uttdraget ”aaaajjjjjjjjj”. Colla hade lyckats få ett finger mellan trumpinnen och kaggen. Det var den absolut sämsta spelningen vi någonsin gjorde. Jag minns att vi efteråt låg och kved av skratt i gräset över hur usla vi var.

Spy i en rännsten

Allt livespelande gav oss självförtroende. I maj 1981 gick vi in i samma Tenhultsstudio igen. Nu var vi förberedda mentalt och musikaliskt. Och det hörs på resultatet. Swärje är typisk 80-tals poppunk med utflippade doakörer. Lars Anrell gav oss 4 getingar, fler än Bruce Springsteens Sherry Darling, i Aftonbladet (koll om detta är på G- kan ha varit första singeln). Lördakväll var en inte helt lyckad discoflirt även om texten är väldigt dokumentär. Jönköpings Posten gjorde en udda grej. Recensenten gillade inte Lördakväll och publicerade texten upp och ned.

Vi var aldrig nöjda med ljudet på våra inspelningar. Det lät för tamt, burkigt och instängt tyckte vi. Edde skyllde en del av detta på den kristne studioägaren Robert med orden ”han har aldrig spytt i en rännsten” dvs han förstod sig inte på rock n’roll/ punk. I själva verket var det vi som inte förstod att man skulle vara med och mastra inspelningen innan den pressades till vinylskivor, mycket av dynamiken försvann där.

Jönköping är förknippat med många troende, men när man bodde där märkte man inte så mycket av det. Man visste på ett ungefär vem som var troende, men gjorde ingen grej av det. De troende höll sig ganska mycket för sig själva. De hade, och har fortfarande, till exempel en ”egen” kombinerad musik- och bokaffär. Men märklig effekt av att Carola slog igenom var att de kristna började visa sig. På gymnasiet jag gick började de samlas varje fredagsförmiddag (tror jag det var) i ett av uppehållsrummen och sjöng religiösa sånger. Lite märklig upplevelse.

Avundsjukan växte

På tisdagar hade Jönköpings Posten en sida om musik, Rock & Sånt, och vi figurerade ofta i skvallerspalten. Att mediala och musikaliska framgångar föder avundsjuka fick vi verkligen känna på.

Nån, klottrade ”död åt tant Brun” på en betongvägg. I en intervju sa någon ”skriv att vi hatar Jannä”

Jag hade gjort något helt osannolikt för en kille på den här tiden; jag hade färgat håret svart. I skoltidningen skrev någon,

var det Lottie?, en nidartikel om mig, min hårfärg och mina kläder. Det gick en massa rykten om oss. Jantelagen var ständigt närvarande.

Att Edde höll oss om ryggen väckte också ont blod hos yngre band. Musikföreningen Acne bildades av, och för, de band som Edde ratade till ”sina” konserter. Till en början rådde en avvaktande hållning mellan Acne och oss men efter ett tag spelade vi även på deras konserter.

Det hände saker inom och runt oss. När min tjej gjorde slut sommaren 1981 hamnade i vad jag idag bedömer som en depression. Jag blev mera inåtvänd och grubblande. Olycklig obesvarad kärlek och depression är inget ovanligt för en tonåring, men jag visste inte hur jag skulle hantera den. Det där året är fortfarande ett lite plågsamt minne inom mig. Men det blev också en mognadsprocess för mig som jag, så här i efterhand, inte skulle ha velat vara utan.

Vår bästa tid

Roger ”Lunkan” Lundqvist lärde oss att sjunga trestämmigt och Tant Brun blev allt poppigare. Tack för allt Lunkan, vila i frid.

Vi var som bäst under slutet av 1981 och första halvan av 1982. Vår absolut bästa konsert gjorde vi som förband till Ebba Grön hösten 1981 när de var på turné för att göra reklam för Kärlek & Uppror. Efter den nådde vi positionen som ett av Jönköpings mest populära band (Crut var alltid det mest populära bandet).

Framgångarna steg oss lite åt huvudet. Vi spelade på en privat fest i samma lokaler på Ekhagen där vi gjort vår debut. Efter konserten var vi så missnöjda att vi sprutade ned hela logen med lättölsskum. Nån sparkade sönder nån möbel och en arrangör som försökte avbryta hotades med en pennkniv. Dagen efter skämdes vi och fick betala en hel del kemtvätt av kläder som sprutats ned med ölen.

Efter en schism med Edde blev vi våren 1982 utslängda ur replokalen på Vattengränd. Bakgrunden var att Eddes värste konkurrent Lucas hade fått ta över Badrock eftersom Edde inte skött det till kommunens belåtenhet. Vi tackade ja till att spela på Lucas Badrock medan Edde menade att vi skulle bojkotta det i som solidaritetshandling.

Nattwind lånade mycket vänligt ut sin lokal vid Jordbron så vi kunde fortsätta att repa. Badrockskonserten finns dokumenterad och än idag lyssnar jag på den på med förvåning och stolthet. Jag har aldrig, varken förr eller senare, spelat i ett så tajt rockband. Allt sitter som det ska: markeringar, arrangemang och solon. Och vi var bara 17 år och i stor sett självlärda.

Vi hade färdiga låtar (Kom tillbaks, Opolerad ungdom, Kan inte och Bara vara härifrån- alla sjöngs trestämmigt) till vår tredje singel. Men samma sommar hade vi tröttnat på Tant Brun och la ned bandet. Alla tre hade vidgat sin musiksmak med rockabilly, goth, depprock, new romantic, punkfunk, 60-talspop och syntmusik.

Musikaliska upplevelser

Vår andra Londonresa, i februari 1982, hade påverkat oss. En av mina starkaste musikaliska upplevelser är från den resan. På Kings Road var vi inne i en galleria där det spelades Killing Jokes Follow the leaders i butiks- PA:t. Det var som ett knytnävsslag i magen. Det visade sig att Peter redan köpt plattan hemma i Sverige men jag hade missat den totalt. Efter detta blev goth min musikaliska ledstjärna. Klädstilsmässigt var det new romantic/rockabilly som gällde. Jag klippte av mitt långa nackhår för första gången men behöll min långa lugg. Det väckte viss uppmärksamhet i det modeefterblivna Jönköping. Återigen fick man höra uttalanden som: ”så där skulle jag aldrig kunna tänka mig att klä/klippa mig”. Jag struntade i det och som vanligt tog det något år, och sedan hade den breda allmänheten accepterat stilen. Det hade ju hänt min en gång tidigare, under skinn/pvc-tiden, folk hade förfasat sig och svurit att de aldrig kunnat tänka sig ta på ngt liknande, men sen slog Noice och när H&M började sälja skinnjackor var de snart i var mans hem.

Nidporträtt i skoltidningen, Sandalen, 1980/81

Att vara först kan ha sina sidor. Rekordet när det gäller avundsjuka inträffade i samband med min new romantic-tid. Någon, vet fortfarande inte vem, skrev en falsk insändare i mitt namn som JP publicerade. I insändaren klankade ”jag” ned på alla andra Jönköpingsbor med tråkig stil osv. Otroligt genant för mig. Jag klagade hos JP och de ursäktade sig men det kom det aldrig in någon dementi eller liknande.

På jakt efter stick

På Londonresorna köpte vi som vanligt på oss så mycket kläder och skor vi kunde. Vi kollade också in stilen på de rockers vi såg. Det kunde få sina oväntade konsekvenser. Ärmlösa t-shirts var standard och efter min new- romantictid jag hade börjat med överarmsband, smycken eller enkla snören som knöts där biceps övergår till axel. En dag när jag gick genom skolans cafeteria hejade jag på skolans sjuksköterska (som jag kände sedan jag haft en efterhängsen öroninflammation). Hon satt tillsammans vid ett bord tillsammans med studierektorn och någon annan skolpersonal. Jag såg att studierektorn lutade sig fram och viskade något till sjuksköterskan och när jag passerade deras bord igen bad skolsjuksköterskan mig att titta in till henne vid lämpligt tillfälle. Jag anade inget oråd och gick dit. Hon undersökte min armar och sa att hon blivit orolig över att mina överarmsband kanske satt för hårt och ville kolla att de inte stoppa blodtillförseln. Hon sa till mig att inte dra åt dem för hårt och sedan kunde jag gå. Det dröjde ett tag innan jag fattade vad som hänt.  En kompis till mig hade arbetat som lärarvikarie och hade kommit in i lärarrummet då några lärare och studierektorn hade suttit och spekulerat kring vilket knark jag använde…De hade kommit fram till att så blek och trashig som jag såg ut borde det vara heroin och det var därför studierektorn hade ombett skolsköterskan att leta efter nålstick i mina armar….

Lika illa med lärarnas verklighetsuppfattning är det förhoppningsvis inte idag. Jag funderar ibland över hur stilla musikermodet står idag. Punkarna ser ut som de gjorde för 30 år sedan, hårdrockarna likaså. Visst, jag fattar att det handlar om att signalera tillhörighet men det är inget annat än uniformer de bär och hur sorgligt känns inte det.

Ockupation och hot

Sommaren 1982 ockuperades gamla brandstationen som ett led i kampen för ett allaktivitetshus/kulturhus i Jönköping. Vi var inblandade/spelade på någon av stödkonserterna, men deltog inte själva ockupationen.

Ockupationen skärpte konflikten mellan raggarna på ena sidan och punkarna/flummarna/proggarna/invandrargänget ”Thin Lizzy” på den andra. Det blev kravaller med ridande polis och tårgas. Den värsta kvällen stod jag utanför Portalens pub när en raggare kom fram till mig och satte, vad som såg ut som en tältpinne, med en knivbladsliknande spets mot min hals. Han hetsade hela tiden ”stick härifrån” och hotade att skära upp mig, men han släppte inte iväg mig förrän han hunnit hota mig ett par gånger. Jag var skärrad. Och inte blev det bättre när en av Lizzys värsta slagskämpar, som jag blivit bekant med, kom fram för att trösta mig. Han sa ”du hade inte behövt oroa dig för den där raggaren, jag stod hela tiden bakom honom redo att ingripa” och så öppnade han jackan och visade  upp en stor jaktkniv han hade gömd intill kroppen. Vilken jävla tur att han aldrig använde den.

Det här var inte första gången jag fick en kniv mot halsen. En kväll hade jag på Hovrättstorget hälsat på en flummare jag tidigare sett och pratat med på Folkets park i Huskvarna. Men han hade blivit paranoid av allt knarkande och kände dessutom inte igen mig. Så han drog fram stilletten och satte den under min haka. Som tur var hade han en kompis med sig som hjälpte mig att prata mig ur situationen.

Ny profil

Vi kom in i Eddes lokal igen hösten 82, jag har för mig att det hade med att göra att Colla och Dennis fick hyra Eddes lägenhet på andra våningen i andra hand. Vi tog med Mats ”Lutten” Larsson på synt och började experimentera. Målet var att inte på några villkor låta som Tant Brun. Melodier och raka arrangemang åkte ut, krångliga rytmer, kallt sound och råa melodier in. Våra texter förändrades. I början skrev vi texter i traditionell punkanda ”vi har inget att göra/allt är skit/tro inte att vi vill bli som er” och det gled vidare mot ”allt är hopplöst/allt är lögn”. Vi tog oss namnet Sex Machine Cult och debuterade i februari 1983 tillsammans med Danse de Partementet. Det blev ingen fantastisk spelning, stundtals var den usel, men för oss var det viktigt att markera att vi gått vidare. Efter det var avklarat kunde vi slappna av igen och gled sakta tillbaka in i en rockigare och starkt rytmisk stil (vi släppte Cult och blev bara Sex Machine).

Det blev en Londonresa vintern 83 också. Från den finns ett otroligt starkt musikminne också; Birthday Party och Einstürzende Neubauten. Neubauten var en chock och så var även Birthday Party. Vi tyckte inte BP var något vidare men en låt fastnade; Deep in the woods. Jag köpte EP:n och sedan dess har Cave varit en förebild.

Konserter var alltid viktiga inspirationskällor. Jag har tidigare nämnt Pistols och Ultravox men det fanns flera; 999 i Växjö, Spear of Destiny i Alingsås/London, Killing Joke i Värmland?/Roskilde, the Alarm/Kowalski/Linton Kwesi Johnson på Roskilde, Blues band/Rolf Wikström i Värnamo, KSMB/Ebba Grön/Dag Vag i Huskvarna Folkets park, Lew Lewis reformer/Wilko Johnson på Dingwalls, UK Subs på 100 Club m fl.

Nån gång våren 83 skippade Lutten synten och började spela trummor istället. På scen hade vi både ett komplett trumset och ett ”halvt” set med bara virvelkagge och golvpuka. Lutten och Colla bytte mellan seten.

Vi spelade in två låtar Ta ta ta/Bedöva dig som hamnade på en samlingskassett (finns under fliken Lyssna). Det är två låtar jag står för än idag. Jönköpings Posten skrev i recensionen i september 1983 att lyssna på vår ”primalrock” var som ”att ta ett reningsbad i koncentrerad saltsyra”. Det är en träffande beskrivning.

Det kalla 80-talet

När människor kallar 80-talet för ”det glada 80-talet” så undrar jag på allvar om de är aningslösa, har dåligt minne eller levde i en drömvärld. Kalla kriget förlamade Europa, det fanns en ständig oro för kärnvapenkrig och det svenska välfärdssamhället började förfalla allt snabbare.

Sommaren 1983 hade jag tragglat mig igenom tre år på naturvetenskaplig linje, gick ut med 3,3 och hade varken lust eller möjlighet med det betyget att läsa vidare. Helt plötsligt var allt omkring mig mera på allvar. Det var lågkonjunktur och stor arbetslöshet. Av vårt gäng på ett dussin killar var jag var den ende som hade jobb (jag diskade på Stora Hotellet). Tiden fördrevs ofta på olika fik och situationen kändes allt mer meningslös. Gänget började glida isär.

Jag och Lutten hade tagit över Eddes lägenhet på Vattengränd från Colla och Dennis vid årsskiftet 82/83. Efter ett tag flyttade Colla tillbaka och Lutten ut. Hösten 83 blev vi av med lägenheten sedan hyresvärden förbjudit Edde att hyra ut den i andra hand. Replokalen hade vi kvar ett tag till och Colla och jag flyttade in där istället. Det fanns ingen värme men vi bodde ändå där en lång bit in på hösten. Det var kallt som fan och vi sov med ytterkläderna på. Ingen av oss ville flytta hem igen. Men till slut flyttade jag till en lägenhet på Österängen.

Jacco hade lämnat bandet under hösten/vintern och Christer Nilsson kom med i bandet någon gång kring början av 1984. Lutten spelade bas och vi hade fått replokal i Kulturhuset. Det var vår nya bas, jag var för övrigt vice ordförande i Kulturhusets styrelse i ett år, och här hölls de flesta konserterna. Jag satt med i Acnes styrelse och var med och fixade kring konserterna.

På en av dem, i februari 1984, spelade vi förband till Underjordiska Lyxorkestern från Lund. Sångaren Henrik Venant fattade tycke för Christers gitarrspel och etablerade kontakt med honom. Lutten lämnade bandet och ersattes sporadiskt av Micke Andersson (idag Löwe) på bas. Christer började spela med Henrik och lämnade Sex Machine som lades ned någon gång under andra halvan av 1984.

Förtidspensionärerna

Vi identifierade oss själva som musiker och såg vår framtid nånstans inom musikerbranschen, oklart var. Men Jönköping var för litet för att erbjuda tillräckligt med musikerjobb och vi var inte villiga att spela i coverband. Vi försörjde oss på a-kassa, soc, vanliga jobb eller beredskapsjobb. Ett exempel på hur fixerade vi var vid musiken; när andra funderade på olika utbildningar och karriärer diskuterade Colla och jag ibland olika strategier för att bli förtidspensionärer och kunna spela obehindrat….

Men i väntan på den där pensionen som aldrig kom spelade jag och Colla vidare. Först med Rikard Jormin på bas. Vi gjorde lite småknepig pop och gjorde en spelning som förband till Lädernunnan. Jag kommer inte ihåg vad vi hette. Rikard ersattes av Janne Rehnqvist och vi var snabbt tillbaka i rockspåret igen. Namnet var Tio kilo Afghan. Men när JP skulle skriva om oss i februari 1985 vågade de inte trycka namnet utan döpte om oss till Tre käcka pojkar.

Låt mig förklara namnet Tio kilo Afghan. Redan som 15- åringar kom i kontakt med haschande musiker och vanliga Jönköpingsbor.

En av våra kontakter skojade med oss och sa att vi borde byta namn till det mest knarkiga och utflippade namn som fanns. Han kom på Tio kilo Afghan. (Med Afghan syftas på afghanskt hasch). Jag skulle dessutom ta artistnamnet Janne Chillo, Colla skulle heta Colla Canyl och Jacco kort och gott Storpularen. Allt det här blev ett internt skämt men 1985 tog vi oss namnet på allvar. Det blev, som vi förväntat, mycket uppskattat och lockar än idag fram många skratt. På Tio kilo Afghans mest uppskattad spelning, på STAB, var förresten Christian Ek med på gitarr.

Ny stad

Under våren 1985 blev jag tillfrågad om jag ville vara ljudtekniker med Venants/Nilssons nya band Pojken med Grodan i Pannan (PGP) i Lund. Jag upptäckte vilken trevlig stad Lund var och när min dåvarande flickvän flyttade dit hösten 1985 hängde jag på. Colla flyttade också hit och blev efter en tid medlem i PGP. Någonstans här slutade jag att följa musikutvecklingen, jag började lyssna bakåt i tiden; jag upptäckte artister som The Doors, John Holm och Doll by doll.

I Lund slapp jag också ifrån något som hängt över mig i flera år: lumpen. Jag hade ansökt om att få vapenfri tjänst men fick avslag, då totalvägrade jag. Första gången fick jag böter och inför den andra rättegången ordnade jag en ommönstring. Jag vet än idag inte riktigt hur det gick till men jag fick frisedel. Det var en av de gladaste dagarna i mitt liv, jag sjöng faktiskt för mig själv då gick från postkontoret på Östra Mårtensgatan med frisedeln i handen.

Att jag inte ville göra lumpen hängde delvis samman med punkidealen men också att jag som ung hade slukat Sven Hassels böcker och med det tagit ställning mot krig. Jag har modifierat min inställning till försvaret något sedan dess men min grundinställning är den här: vi män har bara en plikt i livet och det är att aldrig bli soldater och underkasta oss politiker eller andra maktmänniskor. För utan soldater kan de inte föra krig. Nu är jag inte så naiv att jag tror att detta går att göra över hela jorden på en gång. Det finns alltid fattiga och desperata människor som är redo att röva. Och varje land behöver en viss militärmakt för att garantera att demokratin inte välts över ända. Men vi måste börja nånstans och grunden ska vara: vägra ta order som soldat.

Ny identitet

I Lund arbetade jag först som ljudtekniker och sedan som ljustekniker för PGP. Jag bildade också ett eget band, Baskermannen, tillsammans med Andreas Matz, Veronica Svenda och Stefan Johansson. Sedan vi splittrats hade jag och Andreas ett kortlivat projekt, Studioludret, med Martin Berglund på bas. Jag gifte mig och reste till Thailand/Australien i februari 1989 och alla musikprojekt försvann med det. Det gjorde också den näst sista gitarren, en Gibson 335:a som jag sålde till Jacco.

Jag blev pappa första gången i november 1989. Jag läste på universitetet och musikeridentiteten blev allt svagare. När vi köpte hus 1995 såldes den sista gitarren för att delfinansiera insatsen. Det var inget tungt beslut, den hade mest hängt oanvänd på väggen, men visst kändes det lite inom mig.

Det dröjde tills hösten 1999 och vi bildade ett coverband, Deadliners, på min dåvarande arbetsplats Ystads Allehanda som jag plockade upp spelandet igen. Vintern 2000 köpte jag en Gibson igen. En ES 335:a, nästan samma modell som den jag sålde till Jacco elva år tidigare.

2001 gjorde Tant Brun en återförening och spelade på Huset samt KF Sjöbos 30-årsfest. Det var kul men också uppenbart hur mycket tid som gått sedan 1980-talet.

Med allt spelande fick jag återigen lust att skriva låtar, köpte en digiporta som jag sedan dess spelat in en hel del låtar på. Deadliners är nedlagda och jag har gått över till datorbaserade inspelningar med Garageband och Studio One.

Jag har inrett en replokal i mitt arbetsrum och har samlat på mig 15-16 gitarrer. Ibland tänker jag med stor längtan tillbaka på alla gitarrer jag hade under 80-talet. Les Paul Junior- 56, Les Paul Junior DC -59, en sprillans ny (jag valde ut den på Gibsonagenten Muskantors lager) Les Paul Custom -79, vit Les Paul Custom 70-talare, naturfärgad ES 335 -78/79 och Fender Stratocaster -78, Gretsch 70-talare och diverse 70-tals Les Paul.Dessutom ett antal 70-tals Marshallförstärkare, några Twin reverb, en Vox AC 50 och en Music man-topp. Den sista gitarren jag sålde på 90-talet var en Fender Stratocaster – 66.

11 december 2010 var vi återförenade igen spelade vi på Ztyle. Varför? Jag vet inte riktigt. Det började med att Edde fått uppgiften att boka band på Ztyle. Han ringde Colla nån gång 2009 och frågade om vi inte ville spela då. Colla var positiv medan jag och Jacco var skeptiska. Men sedan spelade Jacco på stället med sitt band MyVirtue och var väldigt nöjd med hela arret. Edde låg på oss och vi sa att vi skulle träffas och känna oss fram. Det tog ett halvår bara att hitta en helg alla kunde. Första kvällens rep, detta var våren 2010, lät inte alls bra. Men vi kämpade på och dan efter satt det. Jag hade en idé om att vi skulle göra om våra gamla låtar och skriva nya texter, som kommentarer till originaltexterna, till dem- men alla orkade inte. Jag hade gjort några demos, du kan lyssna på dem under fliken Vad gör vi nu, och kanske, kanske fullföljer jag det projektet nån gång.

Spelningen var kanonkul. Hamnar lätt bland de tre roligaste jag gjort med TB. I radion fick jag frågan varför vi sätter upp en hemsida om vi bara ska spela en spelning? Den viktigaste anledningen till hemsidan är jag hade ett behov att reda ut när saker och ting hände och sätta dem i ett sammanhang. Samla alla avtryck vi gjorde i inspelningsstudios, media, replokaler och på scen för att kunna ge en fullständig bild av bandet.

 

Ingen saga

När jag läser igenom historien om musiklivet i Jönköping slår det mig att det kan verka vara någon form av framgångsaga. Men det var det inte för mig. Trots att jag hade ett rätt gott självförtroende i många lägen, eller i varje fall kunde upprätthålla intryck av att ha det, så var jag så….ska man säga oförmögen att riktigt njuta eller vara stolt över vad jag gjorde. Varför det? Visst hade det att göra med min ålder men jag vill också skylla en hel del på småstadsmentaliteten jag är uppvuxen i. Alla lurpassade på alla och försökte någon höja sig över mängden så var någon snabbt där och försökte trycka ned en. Det gällde att bli så stor att ingen kunde rå på en, och så stor blev jag aldrig. Jag kan inte minnas att det var så många människor som gav en uppmuntrade ord, istället blängde man avundsjukt på varandra och bara längtade efter att ge sig på den jävel som försökt lyfta sig själv. Eller är det bara jag som har en omättlig längtan efter bekräftelse?

Alltså, Tant Brun lär inte göra något större avtryck i musikhistorien men för mig innebar bandet mycket. Det var en lektion i livet. Det var ett sätt att lära sig något nytt. Jag är stolt över det mesta jag gjorde med bandet, men jag ser inte bakåt utan framåt.

Det var befriande att flytta till Lund. Här rådde det omvända; den som inte var generös mot sin omgivning var socialt fel. Visst går det till överdrift ibland men det blir ändå en bättre atmosfär.

I ärlighetens namn måste dock tilläggas att allt inte är rosenrött här nere i södern. Lund är en mycket tolerant stad när det gäller droger. Jönköpings hascharkretsar var en västanfläkt jämfört med Lunds rock n’rollkretsar som jag rörde mig i slutet 80-talet. Jag kan räkna fem ytligt bekanta som dött av heroinöverdos, två har begått självmord efter långvarigt missbruk, några har dött av missbruksrelaterade sjukdomar. När jag träffar bekanta från den här tiden som fortfarande missbrukar känner jag hur långt ifrån den här världen jag befinner mig idag. Som tur är.

Bättre nu

Jag är inte nostalgisk. Jag tycker mycket är bättre idag. Ta bara det här med att vilja spela musik. Vi var tvungna att tigga/spara ihop till våra instrument. Det blev en sållning här. Det blev mest medelklass- och överklassungar som började spela. Inte så många arbetarklassungar. Att vi alla ville identifierade oss med arbetarklassen, det var den som hyllades i de vänsterkretsar som vi rörde oss i, var ju bara ett stort självbedrägeri. Varken jag, Jacco, Lutten eller officerssonen Edde var arbetarklass. Vi var medelklass.

När vi gick in i studio första gången hade vi aldrig hört varandra spela. Idag är det mycket bättre. Varje fritidsgård av klass har en replokal och enklare studio. Alla som vill börja spela får hjälp och vägledning av erfarna fritidsledare. Så jävla bra.

Men vad jag kan sakna idag är musik som väcker mitt intresse. Punk/nya vägen var ett gigantiskt smörgåsbord som jag svalde med stor aptit. Och på det följde ska, goth, synt, metal o elektronica. Men sen då? Vad har hänt? Inte mycket. Många gamla punkare började hylla country, men för mig är det bara bonnarock. Jovisst rap/hiphop, men det hade ju Clash redan klarat av på Sandinista 1980, och det blev inte mycket mera upphetsande än det. När Pange kom hem till mig och spelade Nirvanas Never mind tänkte jag ”vad är det här för b-punk?”

Ibland undrar jag om nyckeln till att uppskatta dagens musikscen är att man inte har någon historia. Har man hört originalen så är det svårt att uppskatta kopiorna.

För att förtydliga: nej, jag kräver inte att dagens band ska återuppfinna rock n’roll, det är omöjligt, vad jag vill ha en är en personlig touch/stämpel/prägel på musiken. Något som berör mig och/eller gör att man kan skilja dem från de andra.

Som när Reef återupplevar riffrocken, 16 Horsepower väcker hillbillyn i mig, Massive Attack får mig att försjunka, Johnny Cash får mig att inse musikens grundstenar, Lost Rites förvaltar Killing Joke-arvet på bästa sätt osv. När det gäller ny musik tycker jag ambientprylen är väldigt intressant. Klezmer är otroligt häftigt live. Inom singer/songwriter finns alltid intressanta artister. Och bra låtar, oavsett genre, är alltid bra låtar.

Punk´s not dead

Många förknippar punk med dumhet och tragiska figurer som Sid Vicious.

Men för mig är punken något helt annat. Den är en form av existensialistiskt förhållningssätt till livet. Punken är detsamma som uppmaningen till alla att inse sina förmågor och egna möjligheter. Att inte låta idioterna och rädslan att misslyckas hålla dig tillbaka. Det är mera av Rotten än Sid i mig.

Nu är jag musikens värld igen. Låtidéerna fortsätter att poppa upp. Jag tar hand om dem. Ger dem kropp. En själ. Och hösten 2013 återbildades 10 kilo Afghan. Det är kanonkul! Vi bytte snart namn till Guds Bästa barn  och har gjort en handfull spelningar.

gudsbästabarn.se

Man kan fråga sig om det är sånt en nu 60-åring ska hålla på med? Men då vaknar punkaren i mig. Vad är det nu punk, och rock n’roll, står för? Jo, gör det du vill. Lyssna inte på olyckskorparna. Gör dig fri.

För mig finns det ingen bättre ledstjärna.